I tisdags fyllde min lillasyster Emmy fem år. Hon är så bra. Så fin, så mysig, så rolig, så knäpp. Hon lägger armen runt min nacke och borrar in sig i min axel och hals när hon ska sova. Jag somnar alltid tillsammans med henne, hon är det bästa sömnmedlet. Hon vill att jag ska klappa henne på ryggen eller i nacken, eller så ska jag pilla henne i örat för annars somnar hon inte. Vi ligger i mamma och pappas säng och pratar om saker man kan drömma om, om var flygplanen utanför fönstert är påväg eller hur man säger jag älskar dig på engelska. Hon kommer alltid springande för att krama mig hejdå när jag ska till skolan, vi säger puss å kram och gör slängpuss när hissdörren stängs. Emmy kan börja skratta åt någonting så att hon slänger sig på golvet. Hon kan skratta så att det ser ut att vara jobbigt, skrattar högt och hjärtligt. Det går inte att inte skratta med henne. Hon är bäst och jag kan inte tänka mig livet utan henne. Hon är min egna finaste lillasyster.